Scaffolding eller lotsning?
I Lärande, skola bildning kan man läsa om det sociokulturella perspektivet och kring Vygotskijs tankar kring lärande. Ett begrepp som dyker upp är scaffolding som kortfattat innebär att en kunnig person ger en person som ska lära sig något mycket stöd i början, som med tiden minskas tills den lärande själv klarar av färdigheten utan att längre behöva något stöd. Risken med denna typ av lärande är ifall den kunnige gör för stor del av arbetet själv, då blir elevens roll enbart som passiv åskådare och man kanske inte lär sig något alls. Detta kallas i så fall för lotsning. Dock hävdar Vygotskij även att imitation och att härma någon annan är en viktig form av lärande för unga elever, i så fall kanske man även kan lära sig genom lotsning?
Hur tror ni att man effektivast lär sig praktiska moment i skolan? Är scaffolding en effektiv metod och är vanligt att läraren omedvetet istället lotsar eleven?
(Lundgren, U. P., Säljö, R., & Liberg, C. (2017). Lärande,
skola, bildning. Stockholm: Natur & Kultur.)
Jag tänker med en gång på de teckningarna med prickar som man drar streck i mellan, som slutligen blir en figur. Läraren sätter ut prickarna och eleven fyller i sträcken. Problematiken kan dock bli att eleven ändå inte förstår och då lotsar läraren kanske omedvetet eller medveten för att eleven ska komma från till rätt svar. En variant av olika metoder är nog bäst, och att ständigt granska sig själv som lärare.
SvaraRaderaTackf intressant läsning!
Tack själv för din kommentar!
RaderaJag håller med dig, det är nog även viktigt att man "inventerar" vad eleven lärt sig innan man går vidare i de fallen.